Ta det tillbaka! Eller: tillbaks till 30-talet...

Vi måste ta tillbaka det som en gång var vårt, det verkar vara ledordet för den polska borgarklassen i deras marsch tillbaka i tiden. Det är i alla fall så det verkar när PRL:s alla framsteg och maktomfördelningar nu ska göras ogjorda, samtidigt som det politiska klimatet alltmer liknar det sena 30-talets, med allt vad det innebar av fascism, polskpatriotism, hetsjakt på kommunistiska spöken, främlingsfientlighet och opportunistisk roffarmentalitet i utrikespolitiken.

Först ut i den aldrig sinande vågen av reaktionärt folkförakt är utbildningsmininster Barbara Kudrycka som säger sig vilja ändra konstitutionen för att ta bort rätten till kostnadsfri utbildning. Återigen ska högre utbildning bli ett privilegium grundat på ens klasstillhörighet istället för på behörighet. Att detta förslag stänger ute den redan nu praktiskt taget obefintlig arbetarklassen från Polens lärosäten står klart, men de höga ekonomiska kostnaderna kommer troligtvis även stänga ute många av tjänstemännens barn från en högre utbildning. Reaktionen marscherar och universiteten ska återigen bli till överklassreservat.

Samtidigt hörs rykten om att regeringen inom kort kommer föreslå att återprivatisera fastigheter och tomter till ett värde av 153 miljarder złoty, alltså ungefär 380 miljarder i svenska pengar. Denna egendom nationaliserades på 40-talet och består av fabriker, fastighetshus och palats som togs över av staten för att kunna garantera alla en bostad och snabba upp återuppbyggnaden under de kaotiska åren efter andra världskriget. All egendom ska såklart tillbaka till dess ursprungliga ägare, eller snarare till deras nu levande släktingar. Var sak på sin plats, den gemensamma egendom som byggt välfärd åt folket tillbaka till privata händer och 30-talets ägarförhållanden tillbaka till samtiden! Vad som ska hände med de tusentals hyresgästerna bryr sig såklart inte regeringen om, de flesta av dessa hyresgäster var ju inte ens födda på 30-talet...

Men vad hade man förväntat sig för politik när var femte ledamot i det polska parlamentet är miljonär (i złoty, i svenska pengar har de alltså över ca 2,5 miljoner), varav hälften av miljonärerna tillhör det nyliberala Medborgarplatformen?

Allting är dock inte beckmörkt i Polen, den 25 oktober hölls det nämligen en folkomröstning i Kraśnik om ifall man ville privatisera det lokala energibolaget Kraśnickie Przedsiębiorstwo Energetyki Ciepłnej (KPEC). Av de 6663 röstande så valde hela 6507 att lägga sin röst på "nej", medan endast 156 röstade "ja" till privatiseringen. Denna förkrossande seger visar helt klart att folkopinionen i Polen inte vill se fler utförsäljningar och privatiseringar. Tyvärr blir utförsäljningen i Kraśnik av ändå, eftersom mindre än 30% av befolkningen röstade och för att alla partier utom PiS sagt ja till den.

Det finns en opinion i Polen mot den förda politiken, det finns ett folkligt missnöje, men det som fattas är en vänsterrörelse som kan kanalisera detta missnöje och skapa en bas för förändring. Var är Röda Armen när man verkligen behöver den?

Valkampen inleds

Polens parlament upplöste sig självt den 8 september, och alla Polens större politiska partier har inlett sin valkampanj. Lag och Rättvisa (PiS) hade i och för sig börjat sin valupptakt redan tidigare, främst den 4 september när Åklagarmyndigheten och Justitieministeriet i ett stort direktsänt spektakel släppte "bevis" mot Janusz Kaczmarek, en förre detta medarbetare inom justitieministeriet som varit kritisk mot justitieminister Ziobro, samt ett flertal polisbefäl och folk ur oppositionens politiska grupperingar. Dessa står nu alltså anklagade för bland annat korruption. Detta välplanerade spektakel planerades och genomfördes av tvillingarna Kaczyński (president och premiärminister i Polen) samt justitieminister Ziobro för att svärta ner oppositionen och få det regerande PiS att framstå som den enda hederliga kraften inom polsk politik. Spektaklet fick också effekt då tidigare nederlagstippade PiS snart blev största parti i väljarundersökningarna, och gick om huvudopponenten i nyliberala Medborgarplattformen (PO) som med sina 22% ligger åtta procent under just nu ledande PiS med 30%. Om stämningarna står sig fram till valdagen så skulle PiS kunna återuppbygga sin gamla koalition med LPR och Samoobrona och därmed definitivt befästa Polens fascistisering.


mitten-högerinriktade bondepopulisterna i Samoobrona började sin egentliga upptakt med att Andrzej Lepper i ett uttalande i Wrócław nyligen sa att Samoobrona är det enda egentliga vänsteralternativet i polsk politik, och att de är för att föra en samhällelig och social politik för att bygga ut välfärden, och riktade en uppmaning till alla människor i den "patriotiska vänstern" att lägga sin röst på dem, istället för på SLD. Socialliberalerna i SLD/LiD har däremot varit väldigt osynliga på sistone, precis som katolskfundamentalistiska LPR. LPR har däremot, efter ett tillfälligt avbrott i samarbetet mellan dem och Samoobrona (som skulle ställa upp på en gemensam lista, men som nu verkar ha uppgivit den tanken i och med Samoobronas nya "vänsterprofil") börjat samarbeta med extremhögern i Polen. Kandidater ur de radikalnationalisterna partierna Prawica Rzeczypospolitej (Republikens Höger) och Unia Polityki Realnej (Realpolitiska Unionen) kommer nämligen att ställa upp på LPR:s lista i det stundande valet, och samarbetet mellan dessa ska komma att kallas Liga Prawicy Rzeczypospolitej (Ligan av Republikens Höger). Att dessa partier delar gemensamma värderingar med LPR, katolska kyrkans politiska gren i Polen, är inte nytt, men det förstärker ytterliggare den fascistiska stämpel som LPR haft och som de har färgat av sig på Polens politik alltsedan de hamnade i regeringsställning tillsammans med PiS och Samoobrona...


Vad kommer då resultatet av valet att bli för det polska samhället? Egentligen kommer ingenting att förändras, inte ens ifall PO skulle vinna. Systemskiftet som påbörjades 1989 kommer att fortsätta, möjligtvis med ändringen att Polen får två stora dominerande partier i PiS och PO, vilkas egentliga skillnad är att de ena är Högerkonservativa och de andra är Högerliberala, och ett antal mindre partier som får slåss om dessas gunst för att få tillgång till brödsmulorna dessa lämnar efter sig. Den radikala vänstern har ingen möjlighet i dagsläget att vinna platser i parlamentet, mycket för att den är så splittrad och ofta uppträder sekteristiskt, men mest för mediehegemonin i Polen som är kompakt och enhetligt basunerar ut högern som enda alternativ för Polen, med vissa skiktningar i om man föredrar en mer nyliberal och nationalistisk politik eller konservativ/fascistoid nationalistisk politik. Att höras i detta mediebrus av kompakt propaganda är näst intill omöjligt.


Kontentan: nyvalet kommer inte ändra något egentligen, och Polen kommer oavsett valresultatet att fortsätta vandringen mot en katolskfundamentalistisk, fascistisk och komplett avreglerad nyliberal ekonomi. Polen är det land där grogrunden för en framväxande fascistisk folkrörelse är starkast i Europa idag, och då talar vi inte om någon invandringsfientlig populism á la Front Nationale eller Fremskrittspartiet, utan en riktig och uttalad fascism med tydlig antisemitisk och xenofobisk agenda. För att saker och ting ska förändras krävs det att vänstern i Polen går till motangrepp, slutar slåss intern och sluter sina led. Då kanske de kan utmana hegemonin och uppbringa en alternativ folkrörelse som inte är nöjd med utvecklingen i landet, och som inte är rädd att peka ut alternativa vägar mot den enda vägens politik som nu råder!

Semester i Polen

Tänkte mest berätta att jag från och med imorgon (söndag) kommer att befinna mig i Polen. Hälsar på min släkt och mina vänner och annat trevligt! Inläggen på bloggen kommer dock förmodligen ske lite sporadiskt i några veckor, det ber jag om ursäkt för.

För övrigt så tänkte jag komma med ett boktips: Teresa Toranskas bok "De ansvariga" är en helt suverän läsning för alla dem som vill förstå den kommunistiska rörelsen i Polen på 20- och 30-talet, samt speciellt Folkpolens uppbyggnad under 40- och 50-talet. Boken är ursprungligen från 1982, och Toranska som själv är antikommunist intervjuar i den flertalet avsatta ledarna från stalinepokens Polen. I polemiken mellan de intervjuade och Toranska lär man känna Polens problem under uppbyggnadsfasen, och framåt. Det mest anmärkningsvärda är när de talar om utrensningarna och de "hårda tagen", vilket dom försvarar på ett väldigt rationellt och trovärdigt sätt där dem säger sig ha valt "det minst onda", utan att någonsin förneka sina handlingar och de konsekvenser som det fick inte bara för de utpekade och bortförda, utan för hela Polens framtid. Värt att notera är också att alla de intervjuade, med undantag av en, fortfarande är övertygade kommunister. Det är inte ofta man kan hålla med nyliberalen Maciej Zaremba, men här har vi hittat en bok som vi båda kan uppskatta, ur skilda synvinklar förstås, men ändå... Håll till godo!

Om abort och sexualundervisning i Polen. Eller avsaknaden av dem

Teresa Jakubowska skriver här mycket bra om hur dåligt informerade polska kvinnor är om sina rättigheter. Hennes artikel är viktig, då den belyser alla de problem som den polska abortlagstiftningen orsakar. Jag tänkte därför återberätta vissa delar av den inlämmat i ett större inlägg om hur den polska abortlagstiftning (inte) fungerar.

Den 27 april 1956 skedde en historisk kompromiss mellan Katolska kyrkan och polska staten när kyrkan stödde införandet av alla kvinnors rätt till abort mot att man avskaffade sexualundervisningen i skolan. Detta gjorde det möjligt att skapa en av världens liberalaste abortlagstiftningar, och mycket långt före dom flesta västländer!

Men trots detta så var det många som fann livet i folkrepubliken för ofritt, bland dem många kvinnor. Kvinnorna som verkade i underjorden och Solidaritet blev kanske lite illa till mods när de hörde några av slagorden från ledningens håll, som att "kvinnorna kommer att kunna återvända hem, och slippa att jobba på två skift", men samtidigt verkade det osannolikt att rätten till deras egna kroppar skulle tas ifrån dem nu. Och även om det fanns oroande tecken (en strejkledande Wałesa hållandes en ikon över huvudet någon?) så kunde nog de fleste inte tro att rätten till abort stod under något allvarligt hot, inte när den varit en realitet och självklarhet så länge!

Men sen kom lagändringen. Innan förändringen var genomröstad i parlamentet så hade över 1,5 miljoner polacker skrivit på ett upprop för att få folkomrösta i frågan. Det blev ingen folkomröstningen. Kyrkan hade sagt blankt nej till ett referendum om "barnamord".

Och precis där och då mördades fröet till alla medborgarrörelser som kunde ha funnits idag, dräpta samtidigt med tilltron till det demokratiska systemet! Samhällsengagemang har sedan dess inte synts till särskilt ofta, i alla fall inte för vanligt folk i en elitstyrd nyliberal ekonomi mitt i hjärtat av Europa...

Och vad fanns kvar nu? En av de hårdaste abortlagstiftningarna i Europa tillsammans med avsaknad av sexualundervisning i skolorna. Eller snarare, det är inte obligatoriskt för skolor att tillhandahålla det, och i de fall där dom gör det så måste alla elever som får sexualundervisning ha föräldrarnas tillstånd. Det står också reglerat att denna undervisning inte får överstiga 14 timmar per år, att jämföra med kristendomsundervisning som inte får UNDERSTIGA 100 timmar!

Dom skolböcker som används har alla godkänts av utbildningsministeriet, och där står att läsa om det farliga i att onanera, använda preventivmedel, och naturligtvis i att avbryta en graviditet, som i vissa böcker uttryckligen benämns "mord på ofödda"! Detta är exempel på hur staten i Polen, hand i hand med Katolska kyrkan, sprider uppenbara lögner och desinformation till sin egen befolkning, allt för att brännmärka sex som en mörk och syndig handling och abort som skamfyllt och farligt för kvinnors psykiska hälsa!

Och vad händer när man har bristande, eller icke-existerande, sexualundervisning samtidigt som man säger att preventivmedel sprider HIV? Jo, dom ofrivilliga graviditeterna ökar. Men, som Jakubowska skriver, så är problemet för dessa ofrivilligt gravida inte bara den hårda abortlagstiftningen, utan i lika hög grad avsaknaden på tillämpning av densamma! Endast i undantagsfall berättar en läkare eller polis för en våldtagen kvinna om att hon har rätt att få kostnadsfria akut p-piller. Men detta är också ett problem mer för fattiga än för rika kvinnor. För vem av dem har egentligen råd till att utföra en olaglig (och därmed dyr) abort, och vem av dem har svårast att få godkännande av domstolen till att få utföra en laglig?

Det mest skrämmande kanske ändå är att det verkar finnas en agenda hos makten att desinformera medborgarna om deras rättigheter, eftersom de tydligen inte verkar vilja efterleva lagen. Polacken i gemen vet oftast att en kvinna har rätt till abort i två fall:

1. Ifall graviditeten innebär en fara för kvinnans liv eller hälsa


2. Då graviditeten är resultatet av ett brott (våldtäckt, incest, minderårings graviditet)

Däremot finns det en allmän tro att det inte är tillåtet att göra abort efter tolfte veckan, en uppfattning som är grundad i okunskap. Om kvinnans liv eller hälsa hotas har hon rätt till abort, OAVSETT hur långt gången graviditeten är! Exemplet Alicja Tysiąc kan vara värt att berätta, då hennes fall är väl känt i Polen. Hon har nämligen av Europadomstolen fått upprättelse då hon inte tillåtits att göra abort trots att att hon kunde bli blind av att föda barnet, vilket hon också blev! Det är för detta hon nu får ersättning. Det visade sig dessutom att Alicja efter avslaget om abort inte informerades av varken sina läkare eller av rättsväsendet om att hon hade laglig rätt att göra abort även efter den tolfte veckan. Detta ledde såklart till att hon inte valde att fortsätta kampen efter denna gräns, och eventuellt hade hon då fått göra sin abort.

Men det kanske mest absurda är förbudet mot abort efter tolfte veckan i de fall där graviditeten är ett resultat av brott. Det är faktiskt så att det förekommer ett flertal fall varje år där 12-åriga flickor tvingas att föda barn, eftersom de helt enkelt inte upptäckte att de var gravida förrän EFTER tolfte veckan. Detta trots att allt könsumgänge med personer under 15 års ålder automatiskt räknas som våldtäckt enligt polsk lag.

Det finns dessutom massor av fall där kvinnor inte tillåtits att göra abort eftersom deras psykiska ohälsa inte bevisligen kunde kopplas till deras graviditet, utan snarare ansågs bero på fattigdom, bostads- eller arbetslöshet eller någon annan ekonomisk faktor. Antagligen tänker domstolen inte så långt att man kan bli deprimerad och få ångest PÅ RIKTIGT av att behöva sätta ett barn till världen när man samtidigt knappt klarar av att försörja sig själv.

I Sverige tar de flesta idag rätten till abort för given, vilket den för inte så längesen inte var. När aborträtten väl avskaffades i Polen så hade den varit lagstadgad där längre än vi idag har haft lagstadgad aborträtt i Sverige! Där, liksom här, ansåg de flesta det som omöjligt att genomföra en sådan minskning av kvinnors frihet. Där, liksom här, trodde de flesta att det fanns en gräns för hur långt klockan kunde vridas tillbaka för kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar. Det är därför det är så viktigt att försvara rätten till abort i Sverige, även när det verkar som om de enda som vill kringskära den är marginaliserade stollar! Samtidigt som vi kämpar här i Sverige så måste vi också solidarisera oss med kvinnors kamp i andra länder. Denna solidaritet bör kanske främst riktas mot just det Polen dit svenska kvinnor tidigare åkt för att göra abort, men som nu har bland dom hårdaste abortlagstiftningarna i Europa.

En karta av PRL

Jag har blivit med blogg!

Man skulle ju kunna tro att det redan finns för många bloggar. Man skulle ju kunna tro att det finns alldeles för mycket personligt tyckande på Internet. Man skulle ju också kunna tro att världen verkligen inte behöver en till blogg där subjektiva upplevelser av verkligheten och politiken (obs, bör ej förväxlas!) spys ut över intet ont anande människor.

Nu är det ju som så här i verkligheten att vad folk tror och tycker oftast inte betyder så mycket, särskillt inte när vanligt folk tycker i politiken.

Och med detta klarlagt så inviger jag härmed min första blogg "From PRL with love", där PRL såklart står för Folkrepubliken Polen (1945-1989), alltså Polska Rzeczpospolita Ludowa, och här förmedlar jag tankar och perspektiv på aktuella händelser i Polen, Sverige och Världen ur ett marxistiskt och feministiskt perspektiv!

Så, med detta klargjort så återgår jag för en stund till verkligheten, Gud bevare. Ha det bra, oså ses o hörs vi snart!