Om abort och sexualundervisning i Polen. Eller avsaknaden av dem

Teresa Jakubowska skriver här mycket bra om hur dåligt informerade polska kvinnor är om sina rättigheter. Hennes artikel är viktig, då den belyser alla de problem som den polska abortlagstiftningen orsakar. Jag tänkte därför återberätta vissa delar av den inlämmat i ett större inlägg om hur den polska abortlagstiftning (inte) fungerar.

Den 27 april 1956 skedde en historisk kompromiss mellan Katolska kyrkan och polska staten när kyrkan stödde införandet av alla kvinnors rätt till abort mot att man avskaffade sexualundervisningen i skolan. Detta gjorde det möjligt att skapa en av världens liberalaste abortlagstiftningar, och mycket långt före dom flesta västländer!

Men trots detta så var det många som fann livet i folkrepubliken för ofritt, bland dem många kvinnor. Kvinnorna som verkade i underjorden och Solidaritet blev kanske lite illa till mods när de hörde några av slagorden från ledningens håll, som att "kvinnorna kommer att kunna återvända hem, och slippa att jobba på två skift", men samtidigt verkade det osannolikt att rätten till deras egna kroppar skulle tas ifrån dem nu. Och även om det fanns oroande tecken (en strejkledande Wałesa hållandes en ikon över huvudet någon?) så kunde nog de fleste inte tro att rätten till abort stod under något allvarligt hot, inte när den varit en realitet och självklarhet så länge!

Men sen kom lagändringen. Innan förändringen var genomröstad i parlamentet så hade över 1,5 miljoner polacker skrivit på ett upprop för att få folkomrösta i frågan. Det blev ingen folkomröstningen. Kyrkan hade sagt blankt nej till ett referendum om "barnamord".

Och precis där och då mördades fröet till alla medborgarrörelser som kunde ha funnits idag, dräpta samtidigt med tilltron till det demokratiska systemet! Samhällsengagemang har sedan dess inte synts till särskilt ofta, i alla fall inte för vanligt folk i en elitstyrd nyliberal ekonomi mitt i hjärtat av Europa...

Och vad fanns kvar nu? En av de hårdaste abortlagstiftningarna i Europa tillsammans med avsaknad av sexualundervisning i skolorna. Eller snarare, det är inte obligatoriskt för skolor att tillhandahålla det, och i de fall där dom gör det så måste alla elever som får sexualundervisning ha föräldrarnas tillstånd. Det står också reglerat att denna undervisning inte får överstiga 14 timmar per år, att jämföra med kristendomsundervisning som inte får UNDERSTIGA 100 timmar!

Dom skolböcker som används har alla godkänts av utbildningsministeriet, och där står att läsa om det farliga i att onanera, använda preventivmedel, och naturligtvis i att avbryta en graviditet, som i vissa böcker uttryckligen benämns "mord på ofödda"! Detta är exempel på hur staten i Polen, hand i hand med Katolska kyrkan, sprider uppenbara lögner och desinformation till sin egen befolkning, allt för att brännmärka sex som en mörk och syndig handling och abort som skamfyllt och farligt för kvinnors psykiska hälsa!

Och vad händer när man har bristande, eller icke-existerande, sexualundervisning samtidigt som man säger att preventivmedel sprider HIV? Jo, dom ofrivilliga graviditeterna ökar. Men, som Jakubowska skriver, så är problemet för dessa ofrivilligt gravida inte bara den hårda abortlagstiftningen, utan i lika hög grad avsaknaden på tillämpning av densamma! Endast i undantagsfall berättar en läkare eller polis för en våldtagen kvinna om att hon har rätt att få kostnadsfria akut p-piller. Men detta är också ett problem mer för fattiga än för rika kvinnor. För vem av dem har egentligen råd till att utföra en olaglig (och därmed dyr) abort, och vem av dem har svårast att få godkännande av domstolen till att få utföra en laglig?

Det mest skrämmande kanske ändå är att det verkar finnas en agenda hos makten att desinformera medborgarna om deras rättigheter, eftersom de tydligen inte verkar vilja efterleva lagen. Polacken i gemen vet oftast att en kvinna har rätt till abort i två fall:

1. Ifall graviditeten innebär en fara för kvinnans liv eller hälsa


2. Då graviditeten är resultatet av ett brott (våldtäckt, incest, minderårings graviditet)

Däremot finns det en allmän tro att det inte är tillåtet att göra abort efter tolfte veckan, en uppfattning som är grundad i okunskap. Om kvinnans liv eller hälsa hotas har hon rätt till abort, OAVSETT hur långt gången graviditeten är! Exemplet Alicja Tysiąc kan vara värt att berätta, då hennes fall är väl känt i Polen. Hon har nämligen av Europadomstolen fått upprättelse då hon inte tillåtits att göra abort trots att att hon kunde bli blind av att föda barnet, vilket hon också blev! Det är för detta hon nu får ersättning. Det visade sig dessutom att Alicja efter avslaget om abort inte informerades av varken sina läkare eller av rättsväsendet om att hon hade laglig rätt att göra abort även efter den tolfte veckan. Detta ledde såklart till att hon inte valde att fortsätta kampen efter denna gräns, och eventuellt hade hon då fått göra sin abort.

Men det kanske mest absurda är förbudet mot abort efter tolfte veckan i de fall där graviditeten är ett resultat av brott. Det är faktiskt så att det förekommer ett flertal fall varje år där 12-åriga flickor tvingas att föda barn, eftersom de helt enkelt inte upptäckte att de var gravida förrän EFTER tolfte veckan. Detta trots att allt könsumgänge med personer under 15 års ålder automatiskt räknas som våldtäckt enligt polsk lag.

Det finns dessutom massor av fall där kvinnor inte tillåtits att göra abort eftersom deras psykiska ohälsa inte bevisligen kunde kopplas till deras graviditet, utan snarare ansågs bero på fattigdom, bostads- eller arbetslöshet eller någon annan ekonomisk faktor. Antagligen tänker domstolen inte så långt att man kan bli deprimerad och få ångest PÅ RIKTIGT av att behöva sätta ett barn till världen när man samtidigt knappt klarar av att försörja sig själv.

I Sverige tar de flesta idag rätten till abort för given, vilket den för inte så längesen inte var. När aborträtten väl avskaffades i Polen så hade den varit lagstadgad där längre än vi idag har haft lagstadgad aborträtt i Sverige! Där, liksom här, ansåg de flesta det som omöjligt att genomföra en sådan minskning av kvinnors frihet. Där, liksom här, trodde de flesta att det fanns en gräns för hur långt klockan kunde vridas tillbaka för kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar. Det är därför det är så viktigt att försvara rätten till abort i Sverige, även när det verkar som om de enda som vill kringskära den är marginaliserade stollar! Samtidigt som vi kämpar här i Sverige så måste vi också solidarisera oss med kvinnors kamp i andra länder. Denna solidaritet bör kanske främst riktas mot just det Polen dit svenska kvinnor tidigare åkt för att göra abort, men som nu har bland dom hårdaste abortlagstiftningarna i Europa.