Polska soldater anklagade för att ha dödat civila

De senaste dagarna har det raporterats mycket i polska medier, och även lite i Sverige, om de sju polska soldater som gripits och åtalats för att ha skjutit ihjäl sex civila afghaner, och sårat ytterliggare ett antal. Det är väldigt bra att dessa soldater ur den polska ockupationsarmen åtalas, men samtidigt finns flera punkter där man kan vara kritisk till hur ärendet har skötts.

För det första så kommer soldaterna att ställas inför krigsrätt, men detta till trots tänker inte polska militären erbjuda dem en försvarsadvokat, eller ens erbjuda ekonomisk hjälp till en civil advokat. Detta är dels ur ett rättsäkerhetssynsätt tveksamt, både då soldaterna gemensamt måste bekosta sitt eget försvar (vilket i det här fallet löser sig genom en gemensam insamling bland soldaterna i 18. Bielski Batalion Desantowo-Szturmowy, vilka de åtalade soldaterna tillhör), och kanske framförallt eftersom en civil advokat inte kommer att kunna ha samma insyn som en arméadvokat i hemligstämplade dokument.

Till exempel så finns en hemlig rapport från MON (Ministeriet för Nationellt Försvar) om vad som egentligen ägde rum, men som försvaret inte kommer att få till dels eftersom den är hemligstämplad. Vidare visar en undersökning gjord av tidningen Rzeczpospolita att inga officerare har förhörts med anledning av "incidenten", varken inom bataljonen eller på högre nivå. Det finns en uppenbar risk för att de sju soldaternas utsago om att de är "offerlamm" stämmer väldigt bra överens med verkligheten då en anonym officer också uppger för RZ att de sju soldaterna kommit överens om en version av händelseförloppet som de uppgett för prokuraturen gentemot att armen lovat dem att fallet inte skulle leda till krigsrätt, något som nu skett och soldaterna därmed också ändrat sin berättelse, de ska ha handlat på direkt order av bataljonsstaben.

Gazeta Wyborcza rapporterar också om att detta inte är första gången som polska soldater ur ockupationsstyrkorna skjutit ihjäl civila, och att tidigare händelser främst från Irak dystats ner av MON och inte rapporterats, samt att förundersökningar lagts ner. Detta är skrämmande, men inte särskillt förvånande! Detta är snarare symptomatiskt för alla styrkor ur "the coalition of the willing", övergrepp mot civila tystas ner, och i de fall detta inte går så utses ett antal offerlamm som tar på sig hela skulden. Allt för att strukturerna i detta rasistiska och illegitima krig ska döljas, och för att samtidigt fortsätta kampanjen på hemmafronten med ökad övervakning och "terrorskräck" som ska legitimera fortsatta övergrepp och ockupation.

Polacker har ofta ett väldigt kort, eller i alla fall selektivt minne. När jag ibland ser på serien Stawka większa niż życie, som utspelar sig under ockupationen, så får jag ibland för mig att den utspelar sig i Irak, där tyskarna är polackar och amerikaner medans Sovjet och dess riktade hjälp spelar ungefär samma roll som Iran. Denna del av vår historia, motståndet och kampen är alla polacker stolta över, men samtidigt lyser oförmågan att dra pararellen till dagens Polen och ställa frågan: vilken roll spelar Polen i dagens Stawka większa niż życie?

För övrigt: en nyhet jag inte hunnit skriva något om själv, men som Ali Esbati kommenterar, är det tragiska fallet med den polska 40-åring man dödats av poliser på en flygplats i Kanada, då han letade efter sin mamma. Kriget mot terrorn har sin stilla gång, i Mellanöstern och här hemma...

Uppror i Warszawa!

Den 1 augusti 1944 klockan 17:00 utbröt Warszawaupproret. Idag är det exakt 63 år sedan, och det firas över hela Polen. Detta var det största upproret mot Nazistockupanterna i hela det ockuperade Europa, och det tog över två månader för tyskarna att slå ner det (alltså längre än för Tyskland och Sovjet att besegra Polen 1939).

Min mormor och morfar var båda med och slogs, liksom flertalet av Warszawas invånare. När de första salvorna ekade så anslöt sig hela staden, och tillsammans reste de sig som en: barn, ungdomar, kvinnor, gamlingar och 14 000 partisaner från utanför Warszawa lyckades ta staden från den förhatliga ockupanten.

Bland de som reste sig fanns förutom Armia Krajowa (AK) även många vänsterförband. Idag är det dock omöjligt att från officiellt håll få veta om några andra slagskämpar än de mot exilregeringen i England trogna AK, och alla de tusentals soldater som kämpade i kommunistiska Armia Ludowa, socialistiska PPS-WRN, ungspartakistiska Organizacja Młodzieży Socjalistycznej "Spartakus" eller syndikalistiska Klasowe Związki Zawodowe är mer eller mindre bortglömda. Det handlar helt enkelt om att ändra nationens historiska minne, sudda bort bilderna av vänstern som en patriotisk kraft och radera ut allt som inte passar makten av idag. Om inte det här är historieförvanskning och ideologiskapande i fascistiseringens tecken så vet jag inte vad som är!

(Jag får skriva lite mer senare om hur den nuvarande regeringen och deras Institut för Nationens Minne, IPN, suddar ut alla socialister, kommunister och judar ur Polens historia, för att istället ersätta dem med mer eller mindre fascistiska högernationalister/antikommunister/antisemiter som ska ha "räddat landet" och slagits mot "det kommunistiska tyranniet"...)


Faktum är att de socialistiska förbanden utmärkte sig i slaget, speciellt i striderna på stadsdelarna Śródmieście (Centrala stan), Wola, Żoliborze och Stare Miasto (Gamla stan). Den av PPS utgivna tidningen Robotnik (Arbetaren) var en av det två månader långa upprorets mest uppskattade tidningar och antagligen viktigast för att sprida nyheter om vad som hände i olika delar av staden.


När upproret var slut så låg Warszawa i ruiner och 600 000 av dess invånare var döda. De flesta av dessa var civila som mördades av tyskarna efter att de tillfångatagits, allt för att statuera ett exempel... På många sätt var det en omänsklig tid, men samtidigt levde motståndet och solidariteten, varför skulle annars män och kvinnor beget sig ut i staden och offra sitt liv? De slogs för friheten och människovärde, mot ockupation och fascism, och en stor del av dem för socialismen!


Man kan inte annat än inspireras av dessa hjältar. Och varje gång jag hör någon säga att palestiniernas och irakiernas kamp mot ockupation och imperialism är orättfärdig, ja varje gång jag hör någon antyda att ett ockuperat, förödmjukat och förslavat folk inte har rätt att med vapen i hand göra motstånd, ja då tänker jag på mina morföräldrar och alla andra som kämpade med livet som insats i Warszawa för 63 år sedan. Det känns som att bli spottad på i ansiktet, minst sagt.


Ett krig mot fascismen vanns här i Europa för 62 år sedan. Nu är det dags att vinna några till!