Uppror i Warszawa!

Den 1 augusti 1944 klockan 17:00 utbröt Warszawaupproret. Idag är det exakt 63 år sedan, och det firas över hela Polen. Detta var det största upproret mot Nazistockupanterna i hela det ockuperade Europa, och det tog över två månader för tyskarna att slå ner det (alltså längre än för Tyskland och Sovjet att besegra Polen 1939).

Min mormor och morfar var båda med och slogs, liksom flertalet av Warszawas invånare. När de första salvorna ekade så anslöt sig hela staden, och tillsammans reste de sig som en: barn, ungdomar, kvinnor, gamlingar och 14 000 partisaner från utanför Warszawa lyckades ta staden från den förhatliga ockupanten.

Bland de som reste sig fanns förutom Armia Krajowa (AK) även många vänsterförband. Idag är det dock omöjligt att från officiellt håll få veta om några andra slagskämpar än de mot exilregeringen i England trogna AK, och alla de tusentals soldater som kämpade i kommunistiska Armia Ludowa, socialistiska PPS-WRN, ungspartakistiska Organizacja Młodzieży Socjalistycznej "Spartakus" eller syndikalistiska Klasowe Związki Zawodowe är mer eller mindre bortglömda. Det handlar helt enkelt om att ändra nationens historiska minne, sudda bort bilderna av vänstern som en patriotisk kraft och radera ut allt som inte passar makten av idag. Om inte det här är historieförvanskning och ideologiskapande i fascistiseringens tecken så vet jag inte vad som är!

(Jag får skriva lite mer senare om hur den nuvarande regeringen och deras Institut för Nationens Minne, IPN, suddar ut alla socialister, kommunister och judar ur Polens historia, för att istället ersätta dem med mer eller mindre fascistiska högernationalister/antikommunister/antisemiter som ska ha "räddat landet" och slagits mot "det kommunistiska tyranniet"...)


Faktum är att de socialistiska förbanden utmärkte sig i slaget, speciellt i striderna på stadsdelarna Śródmieście (Centrala stan), Wola, Żoliborze och Stare Miasto (Gamla stan). Den av PPS utgivna tidningen Robotnik (Arbetaren) var en av det två månader långa upprorets mest uppskattade tidningar och antagligen viktigast för att sprida nyheter om vad som hände i olika delar av staden.


När upproret var slut så låg Warszawa i ruiner och 600 000 av dess invånare var döda. De flesta av dessa var civila som mördades av tyskarna efter att de tillfångatagits, allt för att statuera ett exempel... På många sätt var det en omänsklig tid, men samtidigt levde motståndet och solidariteten, varför skulle annars män och kvinnor beget sig ut i staden och offra sitt liv? De slogs för friheten och människovärde, mot ockupation och fascism, och en stor del av dem för socialismen!


Man kan inte annat än inspireras av dessa hjältar. Och varje gång jag hör någon säga att palestiniernas och irakiernas kamp mot ockupation och imperialism är orättfärdig, ja varje gång jag hör någon antyda att ett ockuperat, förödmjukat och förslavat folk inte har rätt att med vapen i hand göra motstånd, ja då tänker jag på mina morföräldrar och alla andra som kämpade med livet som insats i Warszawa för 63 år sedan. Det känns som att bli spottad på i ansiktet, minst sagt.


Ett krig mot fascismen vanns här i Europa för 62 år sedan. Nu är det dags att vinna några till!