Lite om antisemitism i Polen

De notoriskt antisemitiska nationalkatolikerna i Liga Polskich Rodzin (LPR) har en ny reklamfilm inför det nu stundande valet i Polen, där man varvar blodiga bilder från Irakkriget (som man är motståndare till) med bilder på olika politiker som var/är för kriget, bland annat en sekvens från den polske presidentens statsbesök i Israel där han under ett besök vid Klagomuren bär kippa. Samtidigt som bilden på presidenten i kippa samt en massa andra israeler blinkar texten "allierade" mitt i bilden. Sloganen för kampanjen kopplad till reklamfilmen lyder "makten i händerna på polacker" ("władza w ręce Polaków").



Att framställa Polen som nickedocka åt USA är en sak, det är mer eller mindre självklart för alla polacker att när USA säger hoppa så hoppar regeringen i Warszawa, men när man helt sanslöst insinuerar och försöker påskina någon slags negativ "judiskhet" hos presidenten så är det inget annat än att anspela på de mörkaste känslorna i den polska folksjälen. Alltså ren och skär antisemitism från ett av Polens rikaste och mest inflytelserika partier.

Notera att när jag säger den polska folksjälen så menar jag inte någon statisk, unik och gemensam folksjäl, utan jag menar helt enkelt en (fiktiv eller reell) gemenskaps syn på sin historia, kultur och sina utmärkande drag (eller snarare den skapade bild som är allmänt accepterad). I denna mening har polackerna en tung ryggsäck att bära, vi har ett minst sagt problematiskt förhållande med antisemitism gentemot den judiska befolkningen i Polen. På många sätt är denna antisemitism skapad uppifrån i specifikt polska förhållanden för att avleda trycket från de styrande, på andra sätt är det en del av en alleuropeisk social stratifiering av gruppen judar som uppkommit ur reellt existerande ekonomiska förhållanden. Med detta menar jag att judar i hela det kristna Europa förbjöds att verka i de flesta näringar och nekades medlemskap i gillen, vilket ledde till att handel och "ocker", dvs. kreditgiving mot ränta, (näringar som ansågs "orena" av den kristna kyrkan då) blev de enda näringar vilka judar fick verka inom. Detta blev i sig ursprunget till mytbildningarna kring "judeockraren" och den girige juden, samt ett antal variationer på detta tema.

Historiskt så har Polen ofta varit ett föredömsland i kampen mot antisemitismen, i alla fall med Europeiska mått mätt. Polen var det första kristna landet där judar fick samma juridiska rättigheter som övriga medborgare, och där de blev fria att bosätta sig var det ville inom landet och bedriva vilken verksamhet de själva önskade. Med detta inte sagt att judar inte diskriminerades, men judarna blev mycket oftare assimilerade i det polska samhället än i andra länder.

Denna utveckling började sakta vända precis innan andra världskriget efter att Józef Piłsudski avlidit och hans liberala och positivia politik gentemot etniska minoriteter (judar, ukrainare, vitryssar, litauer, tyskar, kasjuber och rutener) byttes ut mot alltmer intolerans och diskriminering, mycket för att dämpa trycket mot Sanacja-juntans militärdiktatur. Trots detta så såg sig den absoluta majoriteten av judar i Polen inte som i första hand judar, utan som judiska polacker, och flertalet polacker delade denna syn. Utmärkande är exempelvis att Polen var den enda delen av det under Nazityskland ockuperade Europa där man blev tvingad att införa dödsstraff på att gömma judar, eller det faktum att nästan två tredjedelar av alla utmärkelser "Ett rättfärdigt folk" (en utmärkselse som ges av staten Israel till personer som hjälpte judar under andra världskriget) har gått till polacker. De egentliga problemen började först 44-45, när judar som överlevt koncentrationslägren började återvända hem, och då ofta fann att deras polska grannar tömt husen på allt av värde. Under kriget var det svårt för alla, och när judarna antingen skickades iväg eller gick under jorden så resonerade många polacker som så att de ändå inte hade någon använding för deras ägodelar nu, så det är lika bra att ta dem för att själva kunna sälja dem eller på annat sätt överleva. Denna situation skapade mycket skam hos vissa polacker, och tankegångar som "varför var just min jude tvungen att överleva" blev mycket vanliga i samhällen där judiska överlevare återvände bara för att finna sina ägodelar utspridda bland deras grannar. Det var nu de första pogromerna mot judar ägde rum, där ibland hela samhällen gick ut för att mörda egendomens förra ägare, och på så vis lösa eventuella egendomstvister och säkerställa sin egen äganderätt.

Att dessa händelser ägde rum blev ett svårt trauma för hela det polska samhället, och i synnerhet hos judarna, och när möjligheten att emigrera till Israel 1948 uppenbarade sig lämnade många judar det hotfulla Polen för att söka lyckan i sin egen stat. Det är nu den egentliga paradoxen äger rum, att medan Polen hade en förhållandevis stor judisk befolkning (före andra världskriget beräknades de till över 3 miljoner) så hade de förhållandevis lite antisemitism jämfört med andra länder med stora judiska populationer, medan ju mindre populationen blev (pga kriget och utvandringen), desto större blev antisemitismen. Man räknar att det i Polen idag bor mellan 200 000 och 300 000 judar, alltså under 1% av den hela befolkningen, och ändå är antisemitismen på starkare frammarsch nu än på mycket länge.

Till stor del kan det ha att göra med det historiska arvet, skamkänslan som ledde till pogromerna 45-48, skamkänslan över pogromerna som ledde till att Gomułkas anti-judiska politik (alltså politiken att minska den faktiska judiska överrepresentationer inom ministerium, polisväsende och andra statliga institutioner) fick så stort genomslag i hela det polska samhället. Men framförallt så handlar det om en medveten politik från maktens sida de senaste åren, inte så mycket för att "söndra och härska", det finns inte så mycket att splittra längre, utan snarare för att ena samhället kring en skapad "polskhet", och kring vissa "fiender" till denna "polskhet", både yttre (tyskar, ryssar) som inre (främst judar, men även romer). För det är ju mycket lättare att leda ett folk längs en väg de egentligen inte vill gå om man får dem att tro på ett yttre hot som man måste värja sig från. Så att överfall mot judar och romer, vandalisering av judiska gravstenar och synagogor ökat är nog ingen slump, det är bara ett av många tecken på att fascismen håller på att slå rot i hela den polska samhällskroppen, från topp till tå.